Inmätning av befintliga stammar och avloppDagslägePrincipIdag kan befintliga stammar och avlopp tas ut, genom att skicka in en minisond (som sätts på en rörål) i stammen eller avloppet. Denna minisond skickar ut en signal, som min kabelsökare kan detektera. PraktikenFör praktiskt bruk krävs dock två personer. Kunden får skicka in minisonden i röret och sedan mata fram rörålen på mitt kommando. Därefter markerar jag minisonden/röret med en pinne, för senare inmätning i rikets nät med min totalstation, RTK-GPS och nätverks-RTK. Efteråt får kunden ordna tvättmöjligheter, så att både minisond och rörål kan spolas rena innan de läggs in i bilens koffert. BegränsningarRörålen är dessvärre inte längre än ca 80 meter, så i praktiken kan inte stammen/avloppet tas ut längre än kanske 70-75 meter. Det förutsätter givetvis att stammen/avloppet är rakt och inte böjer av kraftigt. Sonden går dessvärre inte att böja och rörålen är relativt styv. Ibland finns dock goda möjligheter till en efterinmätning special! Vad levererasKunden får en laminerad CAD-ritning och 4-5 olaminerade papperskopior i rikets nät. Resultatet kan också levereras i form av koordinatlistor i rikets nät, för import till ett växtodlingsprogram (t.ex. dataväxt). VisionerMin vision är att snabbt ta ut alla nergrävda dräneringsrör på åkern, mäta in dem med nätverks-RTK i rikets nät och leverera detta som ett lager till kundens växtodlingsprogram (t.ex. dataväxt). Egna fältförsökEtt pilotprojektBakgrundJag startade därför ett pilotprojekt tillsammans med en forskare från avdelningen för hydroteknik, institutionen för markvetenskap på SLU och en representant från ABEM. Vi ville hitta en snabb och säker metod för att ta ut befintliga dräneringsrör i marken. Första fältmätningenDen 25 april 2003 skedde de första fältmätningarna med resistivitet på Marsta gamla täckdikningsförsöksplats, ca 1 mil norr om Uppsala. Resistivitets-metoden kan användas för att ta fram enstaka kablar och kulvertar. Nedan ser du bilder från pilotförsöket.
SlutsatsIdag är resistivitets-metoden på tok för långsam, för att användas i någon större omfattning till detta ändamål. Om parallella transekter med ca 50 centimeters pinnavstånd läggs ut var tionde meter, tar det ca 40 dagar i fält att systematiskt gå över ett 400x400 meter (16 ha) stort fält. Dessutom tillkommer en inte oväsentlig analystid på kontoret, för att extrahera fram det befintliga täckdikessystemet ur rådatan. I framtiden kan kanske en speciell traktorburen pinnharv eller dylikt utvecklas, för att snabba på resistivitets-metoden. Andra fältmätningenMarkradar fungerar tyvärr ej bra på styva lerjordar och föll därför bort på Marsta. Däremot kan markradar fungera på lättare jordar, något som testades på Ed utanför Östhammar den 19 maj 2003 tillsammans med Raycon. Även då fanns en representant från ABEM med, liksom forskaren från avdelningen för hydroteknik, institutionen för markvetenskap på SLU.
SlutsatsResultatet från Ed tyder dock på att det endast är tomma rör som kan upptäckas med en markradar. De rör som är fulla med rostfällningar, går ej att upptäcka med en markradar. Täckdikningsplanen stämde ej med verklighetenDessutom visar resultatet från Ed tydligt det jag redan visste, nämligen att de enskilda rörens verkliga läge ofta stämmer dåligt överens med täckdikningsplanen. Vid det öppna diket hade entreprenören börjat lägga rören på rätt ställe - enligt täckdikningsplanen! Däremot avvek själva "läggningsriktningen" ca 30 grader från täckdikningsplanen, se figur! Denna avvikelse på läggningsriktningen (ca 30 grader), motsvarar ca 50 meters horisontalt fel på 100 meters avstånd från det öppna diket. Med 12-13 meters dikesavstånd, motsvarar vinkelfelet ca 4 dikesavstånd/100 meter från det öppna diket. Med 16-17 meters dikesavstånd, motsvarar vinkelfelet ca 3 dikesavstånd/100 meter från det öppna diket. Mina efterinmätningar i rikets nät har ju onekligen sina fördelar, eftersom facit erhålls direkt i TopoCAD...
ForskningstestBakgrundI en vetenskaplig undersökning från nordöstra USA, kunde i genomsnitt ca 81 % av de nergrävda täckdikesrören återfinnas med en markradar. Forskaren som var med i Marsta och Ed, sökte därför pengar till en motsvarande undersökning i Sverige, för att undersöka om denna siffra även kan vara relevant för svenska förhållanden. Forskaren fick lite "kaffepengar", så fältundersökningarna utfördes i mitten på september 2004. Vi testade markradarn på några olika jordar i Skaraborg och i Dalsland. SlutsatserDet var ofta svårt att se täckdikesrören på markradarns dataskärm. Det gick lite lättare att se rören, när mätdatan kördes in och bearbetades i en PC. Där vi trots allt kunde lokalisera dräneringsrören direkt i fält, var noggrannheten i sidled ungefär en halvmeter. Rörens exakta läge lokaliserades då med hjälp av en vanlig marksond. Dessutom kunde vi lokalisera grundvattenytan med ca 0,3-0,5 meters noggrannhet i djupled. Det slutliga analysresultatet från forskningstestet är ännu inte klart. Än så länge tar det för lång tid att lokalisera befintliga täckdikessystem med en markradar - synnerhet om det saknas en känd täckdikningsplan på det aktuella skiftet! FramtidenI framtiden går det förhoppningsvis att sätta markradarn på en fyrhjuling (eller ett flygplan) och koppla på en RTK-GPS. Då skulle det befintliga täckdikessystemet kunna koordinatsättas i en PC och föras över till en CAD-ritning. Det befintliga täckdikessystemet skulle då kunna ritas ut i ett lämpligt CAD-program. Utöver en laminerad CAD-ritning, skulle också de exakta koordinaterna i rikets nät då kunna levereras som en textfil till kundens växtodlingsprogram (t.ex. dataväxt).
För att gå tillbaks till täckdikningsplan kan du klicka här! För att gå tillbaks till min kabelsökare klickar du här! För att gå tillbaka till efterinmätning kan du klicka här! För att komma till startsidan klickar du här! Kontakta MätNiklas!
|
