Våtmarker

 

Varför anlägga våtmarker

Det finns många olika skäl till att vilja anlägga nya våtmarker idag. Många tycker att våtmarker är ett trevligt inslag i landskapet. Våtmarker ger en bra livsmiljö för många växtarter och djurarter (tyvärr inklusive myggorna...) som är knutna till våtmarker, inte minst många fågelarter. För den jaktintresserade kan nämnas att rätt utformade kan våtmarker gynna en del jaktbart fågel (änder, gäss, morkulla, orre...) och locka till sig jaktbart vilt! Dessutom kan en liten del av näringsläckaget från åkrarna tas om hand i våtmarkerna.

Samhällets intressen fokuseras allt mer på näringsläckage, bristande biologisk mångfald i jordbrukslandskapet samt att minska jordbruksproduktionen. Därför finns ett starkt samhälleligt intresse av att anlägga nya våtmarker och återskapa en gång utdikade våtmarker. Vill du anlägga och sköta en våtmark idag, finns både anläggningsbidrag och skötselbidrag från EU, som söks via länsstyrelsen. För små anlagda våtmarker i skogsmark finns vissa bidrag att söka från skogsvårdsstyrelsen. Då ska det vara små våtmarker för biologisk mångfald. Annat var det förr! Hela processen för våtmarksanläggning beskrivs här!

Det finns f.ö. många olika sorters naturliga våtmarker, allt ifrån näringsfattiga mossar, via madmark och gamla slåtterängar till näringsrika slättsjöar och extrema rikkärr. Varje våtmarkstyp har sina karaktärsarter, vilket gör det svårt att ge en generell beskrivning över naturliga våtmarker som helhet. 

Våtmarkens varaktighet

Underökningar gjorda av agronom Peter Feuerbach i Halland visar med brutal tydlighet att de flesta anlagda våtmarker växer igen fullständigt efter 3-7 år med bl.a. kaveldun, bladvass och jättegröe samt div. buskar. En igenväxt våtmark är inte bara ful i största allmänhet. Den får också en dålig biologisk mångfald jämfört med välskötta våtmarker. Slutligen så fungerar inte den igenväxta våtmarken som kvävefälla eller fosforfälla på grund av den kanalisering som oftast sker i samband med igenväxning. Denna igenväxning beror på naturlig igenslamning, bristande skötsel och underhåll från markägarens sida samt undermåliga nivåregleringar och vallar. 

Igenslamning är förvisso en naturlig process som är svår att förhindra i våtmarker, speciellt om våtmarken omges av finmo och mjälarika jordar. Tyvärr behöver många anlagda våtmarker muddras med jämna mellanrum. Genom själva igenslamningen förhindras dock en del av fosforläckaget till sjöar och vattendrag, så igenslamningsprocessen är inte enbart av ondo.

Genom att sakkunnigt projektera våtmarken med ordentliga vallar och värn samt i övrigt bygga våtmarken med sunt förnuft, skapas goda möjligheter att få en lång livslängd på våtmarken - förutsatt att våtmarken sköts och underhålls på ett bra sätt.

Årlig skötsel och underhåll

Det är viktigt att komma ihåg att alla anlagda våtmarker bör skötas och underhållas ordentligt för bästa effekt på både biologisk mångfald och näringsläckage. Samtidigt erhålls också en lång livslängd på våtmarken. Annars tar lätt några få växtarter överhanden, t.ex. bladvass, kaveldun, jättegröe samt diverse buskar. Olika våtmarker sköts på olika sätt, beroende på syftet med våtmarken och vad det är för typ av våtmark. De vanligaste åtgärderna är bete, slåtter samt noggrann reglering av vattennivån. 

Slåtter och bete

Slåtter och bete gynnar den biologiska mångfalden och gör våtmarken betydligt skönare för betraktarens öga. Värt att nämna är att slåtter gynnar vissa arter och bete gynnar andra arter. Eventuell slåtter bör ske relativt sent på sommaren för att de slåttergynnade växterna ska hinna sätta frö. Helst bör slåttern ske med skärande redskap, som t.ex. lie, för att inte skada växternas övre tillväxtpunkt (apikalt meristem). Slåttermarkerna får gärna efterbetas. Ska betesdjuren göra någon större nytta för den biologiska mångfalden, fodras ett ordentligt betestryck på våtmarken.

Variera vattennivån

Vattennivån bör variera med 70-80 centimeter/år för att förhindra igenväxning, men i absoluta nödfall kan det räcka med 50 centimeter/år. Både högvattennivåerna och lågvattennivåerna bör råda åtminstone någon månad i taget och gärna 2 gånger per år. Det är bra om det också finns en mellanvattennivå, som också råder 1-2 månader åt gången, 2-3 ggr/år. Vid behov bör våtmarken kunna tömmas på vatten helt och hållet för mer genomgripande åtgärder, t.ex. muddring och bortgrävning av bottensediment.

Kontrollera vallarna

I underhållet ingår också att hålla vallarna fria från träd och buskar, så att inte rötterna underminerar vallen. Även öar bör årligen röjas fria från träd och buskar under vintern (då isen bär), främst för att skapa en bra biologiska mångfald i våtmarken. Sedimentbassänger och övriga igenslammade våtmarker ska givetvis tömmas med jämna mellanrum och massorna läggas ut på åkrarna (gärna i surhålorna).

Växtnäringsläckage och våtmarker

 

Bakgrund

Det läcker tyvärr en del växtnäring från både åkermark och skogsmark ut till sjöar vattendrag och hav, det är obestridligt. Däremot är det dåligt känt varför det läcker växtnäring från åkrarna och skogarna. Därför skriver jag lite fakta om både kväveläckage och fosforläckage. Växtnäringsläckaget från åkrarna är en helt naturlig process i vårt regniga klimat och ingalunda någon ny företeelse som många tycks tro. Datasimuleringar från SLU visar att det läckte lika mycket kväve från de svenska åkrarna på 1850-talet som det gör i dag. Men då fanns det betydligt mer våtmarker!

Kvävet anses främst störa den ekologiska balansen i kust och hav med bl.a. algblomning som följd. Fosforn anses främst störa den ekologiska balansen insjöar och vattendrag med bl.a. igenväxning som följd.

Myten om våtmarkernas kväverenande effekt

Kvävet finns i mullen

Kväve är liksom fosfor ett absolut nödvändigt näringsämne för alla kända organismer. I mullen på svenska fastmarksjordar finns i genomsnitt ca 6,3 ton kväve/hektar bundet (räknat på 3 % mullhalt ner till 30 centimeter plogdjup, 58 % kol i mullen, kol/kvävekvoten = 10 och matjordens skrymdensitet =1200 kg/m3). 

Kväveläckaget beror på både markbakterier...

I matjorden finns en massa mikroorganismer som varje år frigör (netto) några promille av det organiskt bundna kvävet och omvandlar det till ammonium (NH4+), s.k. kvävemineralisering. Kvävemineraliseringen ökar kraftigt vid jordbearbetning och hyggesplöjning. Vid syrerika förhållanden och ett bra pH-värde i marken, oxideras en del av ammoniumet (NH4+) via nitrit (NO2-) till nitratkväve (NO3-) av bakterier från släkterna Nitrosomonas och Nitrobacter. 

....och på det årliga nederbördsöverskottet

Det stora nederbördsöverskottet under främst vinterhalvåret gör att det mineraliserade nitratkvävet (NO3-) som inte tas upp av växternas rötter, följer med dräneringsvattnet via sjöar och vattendrag ut till havet. Vi får ett s.k. kväveläckage. Ju större nederbördsöverskott, desto större blir kväveläckaget ut till havet. Under sommaren råder däremot ett kraftigt nederbördsunderskott och vi får då ingen avrinning från åkrarna. Utan avrinning, så får vi heller inget kväveläckage från åkrarna! Utan jordbearbetning så bli kväveläckaget litet.

Kvävereningen görs av helt andra bakterier

I våtmarkens syrefattiga miljö reduceras nitratkvävet (NO3-) till lustgas (N2O) och kvävgas (N2) (denitrifikation), eller till ammoniumkväve (NH4+). Denna kvävereduktion görs av helt andra mikroorganismer (s.k. fakultativa anaerober) än de som tidigare mineraliserade kvävet. 

Bakterierna är aktivast på sommaren...

Dessa kvävereducerande mikroorganismer är mycket aktiva på sommaren när det är varmt i vattnet. På grund av den låga avrinningen under sommaren blir också kväveläckaget från åkrarna lågt. Så i praktiken kommer inte de anlagda våtmarkerna att rena bort särskilt många kg kväve under sommaren genom denitrifikation, även om själva reningseffektiviteten är god.

...men inte när de behövs som bäst

Det stora kväveläckaget inträffar alltså i samband med hög avrinning, som oftast sker tidigt på våren (snösmältning) och på senhösten. Då är vattnet kallt och våra mikroorganismer blir relativt slöa. Sålunda sammanfaller ofta de kvävereducerande mikroorganismernas låga aktivitet med hög avrinning och därmed också ett stort kväveläckage från åkrarna. Resultatet blir att våtmarkernas reningseffektivitet är ganska låg när kväveläckaget är som störst, något som är förvånansvärt dåligt känt bland både allmänhet och beslutsfattare. Så även under vinterhalvåret renar inte de anlagda våtmarkerna bort särskilt många kg kväve! Det krävs alltså stora arealer våtmarker för att kunna rena några större mängder kväve - oavsett årstid!

Grunda vattensamlingar blir varmare på sommaren och får därmed en bättre kväverenande effekt än djupare vattensamlingar. Under höst och vår, då reningseffekten är svag, är det viktigt att vattnet har så lång uppehållstid i våtmarken/dammen som möjligt, helst mer än 48 timmar i genomsnitt. Tyvärr är det ofta lättare sagt än gjort - åtminstone till en rimlig grävkostnad! 

Skötseln är viktig

En igenväxt våtmark får oftast en kanalbildning, där kanske 95 % av vattnet till våtmarken snabbt strömmar igenom den nybildade kanalen. Här blir det genomströmmande vattnets uppehållstid mycket låg och denitrifikationen obefintlig. Så en igenväxt våtmark blir alltså helt oduglig som kvävefälla.

Myten om åkermarkens fosforläckage

Fosfor är liksom kväve ett absolut nödvändigt näringsämne för alla kända organismer. Dess huvudsakliga förekomst i naturen är som fosfatfosfor Xn-PO4(3-n)- där X är det material som fosforn är bunden till och n är ett tal som varierar mellan 0-3. De biologiskt lättillgängliga formerna av fosfor är s.k. löst fosfat (H2PO4- och HPO42-).

Lättlösligt och svårlösligt fosfor

I marken är fosforn ofta hårt bunden till olika markpartiklar (X i formeln Xn-PO4(3-n)-). Ju fler kemiska bindningar som finns mellan fosforn och markpartikeln (n i formeln Xn-PO4(3-n)-), ju hårdare bunden blir fosforn till markpartikeln och ju mindre växttillgänglig blir fosforn. Forskarna skiljer på hårt bunden fosfor (n=3), svårlösligt fosfor (n=2), lättlösligt fosfor (n=1) samt löst fosfat (n=0) som H2PO4- och HPO42-). I marken är hårt bundet fosfor klart vanligast. Sedan kommer svårlöslig fosfor följt av lättlöslig fosfor. Endast en bråkdel av fosforn finns i löst (biologisk lättillgänglig) form (H2PO4- och HPO42-). Ett visst utbyte sker kontinuerligt mellan de olika fosforformerna, där de biologiskt intressanta fosfatformerna är lättlöslig fosfor och löst fosfor (H2PO4- och HPO42-).

Det mesta av fosforn i marken är alltså mycket hårt bundet till olika markpartiklar och därmed mycket svårtillgänglig för både växter och mikroorganismer. Endast en bråkdel av markens fosfor finns alltså i biologisk lättillgänglig form av löst fosfat (H2PO4- och HPO42-).

Fosforläckaget beror på erosion

Undersökningar visar tydligt att det mesta av fosforläckaget från åkrarna sker via erosion av markpartiklar (från ytvattenavrinning), som så småningom sedimenteras på botten av sjöar, vattendrag och kuster. Det innebär att fosforläckaget huvudsakligen består av partikelbundet fosfor som är hårt bundet till bottensedimenten och därför inte blir lättillgänglig för t.ex. bakterier, alger och vattenväxter. Den hårt bundna fosforn frigörs enbart mycket långsamt och påverkar knappast halterna av löst fosfat (biologiskt tillgänglig fosfat) i vattnet. Därför är det av begränsad miljönytta att försöka hindra just detta fosforläckage. 

De stora fosforbovarna

Den fosfor som däremot läcker från reningsverk, trekammarbrunnar, urinbrunnar och liknande, består däremot till stor del av lättlöslig fosfat och löst fosfat (H2PO4- och HPO42-). Då dessa fosfatformer är mycket biologisk aktiva, påverkas snabbt den ekologiska balansen i sjöar och vattendrag av just detta fosforläckage. Därför är det här som rening av fosfor gör god miljönytta för sjöar och vattendrag.

Minska erosionen

Det finns dock flera bra sätt att förhindra erosionen (och därmed det mesta av det totala fosforläckaget) från åkrarna. Det bästa sättet är en kombination av sedimentbassäng, en ordentlig dränering samt brukningsfria kantzoner (trädor) på helst 10-15 meter bredd från vattendragen. Det gäller helt enkelt att få stopp på det sedimentrika ytvattnet innan det rinner ut i diken och vattendrag. Om ytvattenavrinningen förhindras, kan ytvattnet i stället infiltrera marken och rinna ut genom dräneringen eller via grundvattnet - utan medföljande slam. Erosionen är värst på icke vegetationstäckta finmo och mjälajordar med stor marklutning.

En historisk tillbakablick på våtmarker

Lantbrukets enorma revolution...

De senaste 150 årens jordbruksutveckling i Sverige kan sammanfattas enligt följande: För ca 150 år sedan låg en god spannmålsskörd på ca 700 kg kärna/hektar. För detta åtgick det varje år ca 150 arbetstimmar/hektar. Idag är 7000 kg spannmål/hektar ingen märkvärdig skörd. Arbetskraftbehovet varje år ligger numera runt 4-5 timmar/hektar.

...skedde med statens goda minne

Denna agrara revolution skulle aldrig kunna genomföras utan den omfattande åkermarksdräneringen och alla små och stora sänkningsföretag som utfördes med statens goda minne, främst under 1879-1964. Därför gav staten tidigare frikostiga lån och bidrag för både täckdikning och utdikning/sänkningsföretag på "vattensjuka marker för att förhindra de osunda dimmorna att spridas till omgivande marker". 

Mycket dikning blev det

Sedan mitten på 1800-talet har ca 600 000 hektar våtmark dikats ut i Sverige, främst för att öka livsmedelsproduktionen. Senare utdikades även många skogsbeväxta myrar för att höja skogsproduktionen. Även denna utdikning skedde med statliga bidrag! 

Mosskulturföreningen

Det fanns länge en speciell riksomfattande intresseförening, Svenska mosskulturföreningen, för att gynna torrläggning och uppodling på våtmarker (mosskultur). Svenska mosskulturföreningen uppmuntrade även torvbrytning på mossarna. Svenska mosskulturföreningens säte var på den dåvarande försöksgården Flahult, som ligger ca 3 kilometer ostnordost om Tabergs samhälle i Jönköpings län. Rikets koordinater för Flahult är X=6397100, Y=1400070 (RT 90 2,5 gon V).  

Bortodling

P.g.a. s.k. bortodling blev sänkningsföretagens praktiska livslängd sällan mer än 20-50 år. I vissa fall blev det ett förnyat sänkningsföretag, som höll i ytterligare 20-50 år. Ibland övergavs sänkningsföretaget och den blöta åkermarken fick bli betesmark eller skogsmark. Idag återgår flera gamla sänkningsföretag till att åter bli våtmark.

 

För att gå tillbaks till våtmarksprojekteringen klickar du här! Vill du se ett exempel på hur ett gammalt sänkningsföretag gick till kan du klicka här! Vill du gå tillbaks till startsidan kan du klicka här!